Numera när fok alltid frågar hur det är med en, ler man och säger:nej,men de är väl bra!
Men i själva verket ligger det en hårsmulten is på ytan och under den finns all agg, smärta och besannade svar. Dagarna (den sista veckan typ) består av ilamående, yrsel, trötthet, matthet, molande magvärkt som tilltar lite mer mot eftermiddan/kvällskvisten, men annars så...så får jag väl inte klaga
Länge har man gått och känt sig vek men ändå ganska starkt. Trott att det haft med dig att göra el att man blvit trampad på, dvs att den delen varit orsak till ALLT.
Men i dags läge kan jag säga med rent samvete att , visst mkt "psykiskt" kommer därifrån men den fysiska delen där man kännt sig "oren" el att man känt det varit nå fel/något orätt har även fått en annan förklaring. En förklaring varför jag känt mig konstig "där", en förklaring varför det gjort ont vid sex tex (de senaste åren),varför smärta kommit och gått periodvis mm....
Som tjej kanske man känner sig "oren" på ett sätt, man kanske skäms osv men av vad jag fått höra så är det fler än mig, fler andra tjeje/kvinnor som oxå har samma el haft samma problem. Jag räds inte över det (snarare skäms mer) och jag tänker att det inte är större än vad som är nu, eller att de blir inte värre heller. Det ordnar sig.
Men samtidigt kan jag ej sluta tänka på "OM-konsekvenserna", vad som kan hända och vad som måste göras, OM det skulle bli värre, och då blir man lite rädd och skamsen...på nåt sätt?!
Vet ej varför, men det är väl bara sån jag är! :/
Försöker tänka på annat och försöker kontrollera allt,men smärtan påminner mig titt som tätt och då täker ja påt igen. Då är jag där igen....med tankar om allt och inget. Kommer någon förstå? Kommer jag nånsin berätta det för den jag är med? Om jag gör det: hur kommer då denne att ta de ? Jävla fjant ja håller på med, att ja tänker å tror sånna saker. Folk förstår väl och folk fattar väl om de skulle va så...de hoppas jag iaf? För jag vill inte träffa någon och sen leva med rädsla av att kanske bli avskräckt från eller bli sedd på, på ett konstigt sätt!
Nej..ja ska sluta grubbla så mkt och tänka så mkt på d, det ordnar sig säkert och det behöver inte vara större än vad de är, dvs man behöve rinte måla fan på väggarna förens man vet till 100-VAD de är för fel! Men som sagt..man lä få reflektera av sig ibland vad gäller sina tankar och oros moment...för de gör vi ju alla?! :)
För övrigt är det bra, trött å åter trött efter dessa dagars intervall åkning , in och ut från hospitalet och less av att det enda svar man får är att avvakta, avvakta några dagar till pga att dom har överbealstning på avdelningarna - tack för det ni!!
Men ,men...inget man kan göra, utan bara ta de lungt, ta dagen som den är h göra så gott man kan., Önskar bara jag hade någon här som gjorde mig stark och fanns vid min sida så ja glömde bort värken/smärtan och "den delen", MEN min ork till att prata, skriva, förklara, säga, försöka är inte på ...topp precis, jag är för matt och jag kan ej rå för det!! Jag får ta allt så som det är och så som allt kommer...
Å snälla ni: JAG ÄR OK!
Nu ska vi vila lite- hoppas ni alla där ute får en trevlig kväll/helg.
Kramar från oss /
