Vad ja än säger här i världen. Vad jag än gör. Vad ja än försöker med. Vad jag än försöker visa........ så blir allt fel. Jag ha problem med att lägga fram orden och meningarna så som ja menar dom. Jag ha problmen med att stå för saknaden. Ja ha problem när ja inte inser själv mina fel. Jag vänder och vrider precis som om de vore nåt. jag inser inte själv el så vill jag väl inte inse-ja vill inse och ja lever kvar mkt i de "gamla"- varför?
Brist på "hjälp"? Brist på närhet? För låg självkänsla/självförtroende? Återkommande Panikångest? Allt för att förebygga depression igen? VAD??
Ni ska veta de att deN enda stunden på dagen el under veckorna mm-när ja mår topp/mår bäst/mår som vanligt...de är när ja vaknar o myser med min son, vi klär på oss och går till dagis och jobbet! Just det : JOBBET!
Jag mår så bra där med alla kolleger och mina arbetsuppgifter. Ja känner mig behövd. Jag känner mig närvarande. Jag känner mig viktig. Jag känner igen mig. Jag är jag-jag är Petra!
Dom som ej varit där el ej suttit i min sits kan inte ens föreställa sig hur de känns att ena stunden känna sig så ratad, så oviktig-därav att ja kanske strävar efter de ja haft och inte va ja KAN få?! Därför man vill känna den "gamla" tryggheten när man kommer hem från jobbet el nåt?! För på dagarna, på jobbet som sagt-då är jag mig!
Då är allt annat klaschey/obrytt-bortblåst.
Rädsla oxå kan de vara-att man blir lovad "hjälp", närhet" men man upplever den inte stark nog i början.
Man känner sig i vägen med sina ord,prat och bördor-man går i sin egna bubbla o ...faller tillbaka..!
Rädd för att ge sig ut o knyta kontakter, rädd för vad morgondagen ska visa-varför vänta på nå oväntat när man kan ha de som man allti haft de säger många?! Ja tänker: gör de som faller dig in, från dag till dag.
Ja menar..blir de minsta lilla rubbning i min vardga- tex, äter oregelbundet igen, ingen peppning till träning, inga promenader, dålig ekonomi, dvs man kan ej gö nåt me sin son mm-då brister allt för mig, nåt säger eller ger mig en magkänsla o då styrs ja av den...då söker ja mig oftast till tryggare händer, där ja vet att ja kanske mår bra för strunden och där ja glömmer alla bekymmer för stunden...??!! va vet ja??! förr va de enkalre..då kunde man , vid sånna hä tillfällen, oftats, bara dra nånstans o "dra i sig"-glömma bekymmer o gömma om man sa fel ord el skrev fel, menade fel osv..man brydde sig ej på samma sätt-men ja säger de igen- jag ha en son, ja ha Lucas o tänka på och ja faller ej tillbaka!!!!!! Så pass stark hoppas jag att ja åtminstone är!?! Tveksam ibland..
Ett annat steg är att gå o parat med non och de gör ja..men man törs inte ens säga de för att man tänker så lågt om sig själv då=/
Jaja....ha fått skriva ur mig lite nu iaf... Är mer i vägen och mer en börda för vissa så ja tänker släppa dom o låta dom fokusera o må bra-de förtjänar dom <3
Är inte bra om ja är som ja är-då ja tynger ner och gör allt värre för dom! Förlorara allt...........sakta...å de är bara mitt egna fel, tydligen.
Därför sakar ja sakta efter och släpper, säger: återkommer väl när ja e "frisk" och hoppas på en förlåtelse än en gång?! el ja, förlåtelse o förlåtelse?!- ha inget o be om ursäkt för, för de är inget-bara mina hjävla hjärtspöken el va man kan kalla de/-ALLT!?!
oVER & OUT FÖ EN STund!
xox
<3